I vårt hus....

....i vårt kök , på vår köksö ... där ligger en liten fjäril.
Den är inte stor.
Den är platt , och sitter på en lång ståltråd.
Den är ljusrosa , med fyra små mörkrosa prickar på.
Den fjärilen köpte jag och Tilda då vi va på stan i torsdags , det va Tilda som valde färgen , det fanns två olika sorter , den jag just beskrev osså en mörkrosa med fyra ljusrosa prickar på.
Tilda valde den med mest ljusrosa.
Vi tänkte skicka den , i ett brev.
Ett brev till en liten Prinsessa , en tjej som har rosa som favorit färg.
I brevet skulle även Tilda lägga en teckning , en teckning till Prinsessan.
På rosa papper skulle hon rita , det va viktigt.
Brevet skulle vi skicka , lägga den på "den där gula lådan" som Tilda säger , och skicka iväg den till tjejen som har rosa som sin favorit färg.
Då väl brevet skulle komma fram , skulle tjejen få hjälp att öppna brevet , hon skulle få se teckningen , upphållen framför sig , hon skulle få se den ljusrosa fjärilen med dom fyra mörkrosa prickarna på.
Hennes mamma skulle kanske sätta fjärilen i en kruka i fönstret , eller linda ståltråden runt sängramen , eller sätta den på en ram på byrån.


...


Mamman till tjejen fick aldrig öppna brevet , hon fick aldrig visa Prinsessan teckningen , eller den ljusrosa fjärilen med fyra mörkrosa prickar på..
Fjärilen ligger kvar på vår köksö , i vårt kök , i vårt hus.
Jag hann aldrig skicka brevet.
Tjejen , den lilla prinsessan , har somnat in.
Den tappraste och modigaste lilla flicka jag någonsin känt.
En flicka som berört.
En flicka som kämpade mot en dum sjukdom.
En flicka som var så efterlängtad

Flickan hette Amelia.

Sorgen och smärtan är stor.
Men trösten är att hon inte längre har ont , hon behöver inte kämpa , hon behöver inte kämpa...

Det som gör mest ont , är att hon har två underbara föräldrar , som nu kämpar för att överleva.
Att överleva denna enorma sorg och saknad över sitt älskade barn , deras allt.
Det går inte med ord att beskriva hur enormt omtänksamma och varma Amelias föräldrar är.
Dom har kämpat , dom har stridit , dom har verkligen gjort allt dom kunnat för sin lilla prinsessa.
Prinsessan som nu lämnat vår jord , till Nangijala har hon rest.
Där finns inga sjukdomar , där finns inget ont.
Där finns bara allt som är vackert.
Där finns Prinsessan Amelia.

Amelias mamma , är min allra bästa vän.
En vän som jag känt i 18 år.
18 år , där vi alltid funnits brevid varandra , men kanske inte alla gånger förstått hur mycket vi betytt för varandra.
Men då allt kommit omkring , har vi alltid funnits där , för att trösta , för att skratta , för att finnas.
Många gånger har jag känt att jag inte räckt till , med allt runt i kring Amelia.
Men jag har gjort det jag kunnat , finnas till , lyssna , hjälpa till med det jag kan.
Men många , många gånger har jag önskat att jag kunnat göra mer , men att hjälpa till med saker runt Amelia har inte varit lätt....

Nu kan jag inte göra annat än finnas till , finnas till för min vän , Amelias mamma , och pappa.
Inga ord räcker till.
Men jag finns där för henne , det vet hon.
Än en gång önskar jag att jag kunnat hjälpa till , men vet inte med vad , mer än att jag finns till , och hjälper till med det jag kan.

Amelia hade tur , tur som fick två av de finaste föräldrarna man kan få.
Hon tittar ner på dem nu , önskar att hon kunnat säga det till dom , att allt är bra , att hon inte har ont.
Hon vet att dom förstår , men ser deras sorg och saknad , efter det enda som betytt något för dem , deras lilla prinsessa.

För alltid kommer jag veta när Kronprinsessan Victoria fick sin Daniel , dagen då dom gifte sig.
Det var år 2010.
Dagen efter Prinsessan Amelia flög iväg.
Flög iväg som en liten fjäril.
En fjäril som var ljusrosa , med fyra mörkrosa prickar på.

Oj oj oj ....

Det är ju skamligt , jag har inte gjort ett endast inlägg i bloggen sedan 19 maj !
Som hos er flesta så rullar dagarna på , helst nu då det börjar bli varmare och det är ljust så gott som hela natten.
Har varit lite sjukdomar , igen , här hemma.
Men nu är alla pigga igen , och orken har kommit med storm steg , me like !!!
Har jobbat två dagar , och det är jätte kul att vara tillbaka på jobbet =)
Vet ni , det är faktiskt semester att gå på jobbet.
För om jag jämför en dag / kväll här hemma ensam med barnen , så är en dag / kväll på jobbet pice of cake !
Jag saknar ju självklart barnen enormt då jag jobbar , det är ju dom jag lever för , vårt allt , våra troll.
Men , att få gå på jobbet är väldigt skönt oxå , jag har bara jag , kan vara "Susanne" , få jobba på med allt möjligt utan att ha två stycken som drar och sliter i byxbenen , inga diskussioner då det ska nattas osv...
Så , som sagt , nu har jag fått semester efter två veckor hemma med barnen ;)

Har rotat runt lite i ett förråd , ska skänka bort lite barnkläder och har rensat ut , känns toppen !
Så nu ikväll gick Uffe och jag upp på vinden , skulle upp med några lådor , hittade då en kartong som jag helt glömt bort.
Uffe tog ner den , och i botten på lådan , hittade jag mitt smyckeskrin som jag hade då jag va i Tildas ålder =)
Jag som trodde det va borta !
Det är ett väldigt enkelt skrin , med rött tyg inuti , röda och gröna blommor utanpå , och vet ni , minnen av detta skrin är väldigt många , det är värt mycket i mina ögon , affektionsvärdet är högt !
Så nu har jag rengjort skrinet , och ska ha det på min byrå =)
Tänk , saker som man hade då man va så ung , som man var nära att kasta , då man va i tonåren och tyckte att "det inte va ngt att ha" , men mamma sa "lägg den i en kartong , för du kommer ångra dig annars" , osså finner jag den nu , nästan 20 år senare , och blir så glad i hjärtat av ett litet smyckeskrin , som jag va så nära att kasta.
Vilken tur att jag lyssnade på mamma , även den gången ;)