...är jag för trött för att sätta mig och skriva nu , men , vad gör man inte då jag måste ut med saker jag bär i mitt hjärta =)
Åkte upp till mamma och pappa i dag , är sista helgen dom bor "hemma".
Snart kan dom förhoppningsvis flytta in i sitt andra hus.
Min storebror och hans familj ska bosätta sig "hemma"och ska så småningom ta över gården.
Mycket trevligt , eftersom vi kommer varandra närmare , vi fyra syskon och våra föräldrar.
Två av mina bröder har barn , och det skiljer inte många år emellan dem , den yngsta är 6 månader och den äldsta är 5 år.
Att kunna ge barnen den möjligheten att kunna åka och hälsa på varandra oftare , att kunna bara träffas i lekparken för nån timme eller två och leka , att förhoppningsvis växa upp nära varandra så deras relationer stärks och att dom vet att dom har varandra senare i livet.
Det är mycket värt.
Att kliva in hemma hos mamma och pappa i dag var en märklig känsla.
Dom bor tillsammans med
brorsan och hans familj tillsvidare , tills hon som hyr i deras andra hus har flyttat ut.
Men att komma in i ett hus , där jag bott under många år , där jag kommit och hälsat på lite titt som tätt.
Där jag vet varje vrå och där jag både skrattat , gråtit , jublat , lekt och stojat.
Den känslan var konstig i dag...
Tro nu inte att jag tyckte det var en negativ känsla , nej tvärtom , det var en positiv känsla , men en konstig känsla.
Största delen av sakerna tillhör brorsans familj , eftersom mina föräldrar har snart flyttat ut alla sina saker ur huset.
Så , att komma in i en hall , som man gjort så många gånger förr , att mötas av en annan möblering , av andra lådor och kläder ....
Att sedan komma in i kök och
tv rum , där man suttit så många gånger förr...men nu ser allt så annorlunda ut.
Känslan är ändå god , att mitt i allt detta , då hjärtat
värker av vetskapen att mamma och pappa inte ska bo där mer , så värmer det samtidigt i hjärtat då jag vet att
brorsan och hans familj flyttar in .
Förändringarnas vindar.
Att se huset ur ett helt nytt perspektiv , att se och höra "nya" små barn fötter springa runt och växa upp i detta hus.
Där jag själv växt upp , med en otrolig trygghet , kärlek och vänskap som tre grundstenar.
Mina föräldrar är dom bästa , ja ja , det säger ju alla tänker ni säkert.
Men , nej , det är verkligen något extra med dem.
Dom lär oss att ta ansvar , dom ger oss kärlek , uppmuntrar oss , tröstar oss , lär oss att stå på egna ben , litar på oss.Dom har aldrig svikit oss , än fast dom inte vetat hur dom ska hjälpa , så har dom alltid stått på vår sida och stöttat.Dom ställer alltid upp om vi behöver hjälp , än fast dom egentligen inte har tid , så sträcker dom alltid ut sin hand.Dom lyssnar alltid på oss , spelar ingen roll om vad , allt från problem till "strunt", spelar ingen roll , dom lyssnar alltid.Att dom nu ska flytta vidare , eller egentligen tillbaka , till sitt andra hus , är spännande.
Dels att dom ska få "bygga upp " ett nytt hem i sitt "nya" hus , men mest för att deras tillvaro blir
annorlunda jämfört med de 22 åren som varit.
Våra föräldrar är verkligen varandras bästa vänner , dom har stått genom vått och torrt , kämpat och klarat sig igenom både glada och svåra tider.
För många kan det vara jobbigt att leva som bara par igen , efter många år med barn i huset.
Men som många gånger förr , så klarar dom detta
oxå.Eftersom dom alltid haft fart och fläkt runt sig , inte bara av barn utan även djur och 1000 tals projekt , så kan man nästan tro att dom "skulle ha tråkigt" att bara vara två igen.
Men , nej , inte då det gäller dom =)
Som vanligt har dom 1000 järn i elden , gillar att planera och fundera för att bygga och förverkliga saker dom drömmer om.
Dom
engagerar sig i sina barn , men framför allt i sina barnbarn.
Barnbarnen är verkligen livets efterätt för dom =)
Då dom nu flyttar , blir det inte mindre jobb om någon trott det , nej , snarare tvärt om ....
Dom jobbar fortfarande kvar med jordbruket , pappa kör dags tidningen på nätterna , dom fortsätter och bygger på sitt paradis i fjällen och jag vet att dom längtar tills varje gång dom ska träffa sina fyra barn med familjer.
Deras energi har alltid stått på 100 % , men , åren tar ut sin rätt , och jag vet att båda önskade att dom hade den energin dom en gång haft.
Men , säger jag då , har jag den energin som dom hade då dom
hade oss som småbarn skulle jag vara glad.
Och skulle jag ha den energin om 30 år som dom har nu , vid snart 60 års ålder , då skulle jag vara ännu gladare.
Det jag önskar mest av allt är att dom får vara frisk länge , att dom har orken att hålla igång , att dom fortsätter att vara så fantastiska föräldrar.Det jag önskar är att dom ska få uppleva barnbarnsbarnens små händer, deras joller och skratt.Det jag önskar är att dom snart ska få känna lite mer lugn , att få styra sin egen dag med vad dom vill , och inte behöva jobba från morgon till kväll.Det jag önskar är att dom kunde förstå hur mycket dom betyder för mig. Och för mina bröder , och för våra barn.Det jag önskar är att dom tar sig tiden till att göra det dom längtat till , att mamma tar sig tid till att måla sina tavlor , att pappa tar sig tid till att svarva vackra lamp fötter som han gjort förr om åren.Det finns en sång som går så här.....
Kom till mig med dina blommor när jag leveroch låt mig få njuta av dem då.Vänta inte tills jag är död och bortamed att då som först strö liljor i mitt hår......det har jag just gjort till mina underbara föräldrar.Jag är stolt över att vara deras dotter.
Tack pappa och mamma för att ni finns!